pinkfrosting

Idag tror jag det är den så kallade 1års dagen. Simon råkar väcka mig och drar in och käkar frukost. Fick jag inte följa med eller? Han drog bara. Hade han varit den omtänksamma typen kanske jag hade misstänkt en frukost på sängen, men den chansen är lika stor som att vinna på bingolotto. Suck. Han tyckte vi skulle åka och käka sushi och sen vara klara idag ungefär. Han orkar inte anstränga sig och då skiter jag i det också. Trött på att offra mig för honom och göra som han vill hela tiden. Allt slutar ändå med att jag blir sårad. När mamma ska handla åker jag hem. Är detta vad man kallar kärlek?