Skitliv
Godkväll.
Har haft lite problem med internet den senaste veckan så det har inte blivit någon blogg alls. Men det har inte hänt så mycket, ingenting alls. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Mitt liv är stendött. Umgås liksom knappt med Simon ens, han e ju så jävla upptagen hela tiden. Jag tror inte han fattar att jag är seriös när jag säger att jag kommer göra slut med honom om det fortsätter såhär. Antingen får han finnas där eller inte, inte bara när han känner för det. Fredags-ångest är den nya känslan. Måndagens ångest är väldigt dämpad just nu. Ser mest fram emot att bli sysselsatt då. Även om Anna, minihitler, språkläraren torterar oss med ton av läxor. Jag vet inte vart jag ska göra av all ilska. Orkar inte gråta mer. Vad gör man som övergiven flickvän? Inte tillräckligt bunden för att låta bli att tänka på andra, inte tillräckligt fri för att kunna umgås med andra. Tillräckligt desperat att fundera på att smyga iväg bakom ryggen. Nej juste, det finns ingen rygg att smyga bakom, endast egoism och stolthet som reagerar, ingen hjärtesorg. Inte den sorg jag känner. Den uppmärksamhet och kärlek jag så onekeligt behöver, existerar inte.
Har haft lite problem med internet den senaste veckan så det har inte blivit någon blogg alls. Men det har inte hänt så mycket, ingenting alls. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Mitt liv är stendött. Umgås liksom knappt med Simon ens, han e ju så jävla upptagen hela tiden. Jag tror inte han fattar att jag är seriös när jag säger att jag kommer göra slut med honom om det fortsätter såhär. Antingen får han finnas där eller inte, inte bara när han känner för det. Fredags-ångest är den nya känslan. Måndagens ångest är väldigt dämpad just nu. Ser mest fram emot att bli sysselsatt då. Även om Anna, minihitler, språkläraren torterar oss med ton av läxor. Jag vet inte vart jag ska göra av all ilska. Orkar inte gråta mer. Vad gör man som övergiven flickvän? Inte tillräckligt bunden för att låta bli att tänka på andra, inte tillräckligt fri för att kunna umgås med andra. Tillräckligt desperat att fundera på att smyga iväg bakom ryggen. Nej juste, det finns ingen rygg att smyga bakom, endast egoism och stolthet som reagerar, ingen hjärtesorg. Inte den sorg jag känner. Den uppmärksamhet och kärlek jag så onekeligt behöver, existerar inte.
Kommentarer
Trackback
