Midsommar
Känner mig rastlös men samtidigt orklös på samma gång. Jag hatar att älska honom ibland. Men vad skulle jag göra utan honom? Visst, såklart har jag kompisarna, men de e inte riktigt samma känsla längre. Det känns som om jag inte alltid passar in. Men det är inte därför jag stannar, jag är inte rädd för att vara ensam.. eller? Det brukade jag inte iaf vara. Men jag är inte samma persom längre, men det är något annat också, inte bara rädsla. Kärlek, åtrå, tröst, trygghet..
Jag skulle vilja åka iväg, alldeles ensam. Utan jobbiga föräldrar som aldrig bara låter en vara. Utan att träffa folk som försöker klämma fram en konversation bara för att de inte klarar av tystnaden. Jag är trött på ösmo och jag e redo att dra.
Kommentarer
Trackback
